I en krönika i DN konstateras det, med tydlig ironi, att “vi män har tiden på vår sida”.
Sverige blev inte jämställt i år heller. Och när julen närmar sig kliver kvinnor återigen in i rollen som projektledare – för hemmet, barnen och relationerna.
TCO:s siffror är tydliga:
Åtta av tio kvinnor med hemmavarande barn uppger att de är julens huvudsakliga projektledare.
Bland män med partner och barn är motsvarande siffra 15 procent.
Det är lätt att le igenkännande. Men bakom ironin finns ett allvar som sällan får samma utrymme.
Det vi ser, gång på gång, är att kvinnor inte bara projektleder julen.
De projektleder vardagen.
Omsorgen om barn. Kontakten med skola och vård. Ansvar för äldre föräldrar. Anhöriga.
Men när något oväntat händer – när en make blir allvarligt sjuk eller går bort – förändras spelreglerna brutalt.
Plötsligt räcker inte ansvarstagandet längre.
Vi möter kvinnor som:
Trots att de är gifta.
Trots att de alltid “haft koll”.
Många tror att man automatiskt får rätt att agera för sin partner om något händer.
Det stämmer inte.
Utan fullmakt – eller framtidsfullmakt – är händerna ofta helt bundna.
Systemet är byggt för juridisk korrekthet, inte för människors verklighet.
Och det är här obalansen blir som tydligast.
Kvinnor tar ett enormt informellt ansvar – men står ofta utan formella rättigheter när ansvaret blir som tyngst.
Att prata om framtidsfullmakt handlar inte om pessimism.
Det handlar om värdighet, trygghet och omtanke – också om sig själv.
En framtidsfullmakt:
Det är inte ännu ett projekt kvinnor “borde” ta på sig.
Det är ett sätt att jämna ut spelplanen – där ansvar också backas upp av rättigheter.
Krönikan i DN avslutas med en uppmaning till män att “förhala”.
Ironin är träffsäker.
Men konsekvenserna av att inget görs drabbar inte alla lika.
Vi ser varje dag vad som händer när ansvar inte matchas av skydd.
Och vi vet att det går att förebygga.
Att skapa en framtidsfullmakt är ett aktivt val.
Ett val som gör skillnad – innan det är för sent.
Läs mer om hur Frides framtidsfullmakt fungerar:
